M.A. Sepanloo

M.A. Sepanloo

 

 

Översättning:

Sohrab Rahimi

Miniatyr(1)

Vilken tidlös fågel

den sjunger sånger

på haremkvinnornas luggar

fortfarande

är jordfästningstillåtelse

priset för kärleken

och den osynliga ordningen

som slet ut staden förgäves

och gjorde valet

till allas uppgift

prisar kärleken

skänker staden till själen

och alla som bor i denna stad

har alltid en liten kylskåp

i sitt hjärta

och i dess hörn

finns en bur med en tyst kanariefågel

vårens besparing(kanske den kommer)

och bakom varje barns block

finns det en sång

med ett teckensnitt som han inte känner

(kanske han kommer att lära sig)

och varje kvinna

har gömt en duva i sitt hår, under slöjan.

Miniatyr(2)

 

Regnets natur är uppvaknande

det är inte konstigt att regnandet

skjuts upp med sex månader

i denna stad

och vi har inte anslutit oss till de vissna än

Vi är den tidlösa fågeln

vars undomsskuggor

cyklar framför

rättsläkaren.

Även om fönstren är stängda

är skymningszonens passagerare vakna

och från högtalare, plötsligt

dyker middagens bön upp.

Vilket eko

dessa hårstrås himmel

i samband med anslutning till främmande luft

den blixtrar och bygger dunder

duvans sång utformar sig

i åska och blixt och sirener

himlen är regnig

regnet är överflöd.

Efter flytten

När ni lämnade huset

föll gardiner

tavlorna föll

Ni sålde böckerna

(hyllan gick i gisslan hos myror)

men vilka struntsaker

från slitna ting

blev kvar i hörnet av rummet

och under fönsterkarmen

som en bruten kopp

som inte längre följde med er

och lukten av kommunikation

som inte ville lämna hemmet

( den skämdes för sitt gamla namn i sitt nya hus)

och hålen efter knappar och spikar

gjorde frånvaron djupare.

med er flytt

snurrade klädskåpet sakta

och av tystnadens ...

reste sig en skamfull leende

till nästa morgon

då det blev städerskans tur

för att rensa hemmet från slitna ögonblick

och målaren kom

med färgburken grå

vilket var ny som skapelsens första dag och den saknade bakgrund

men ingen såg

nubben som hade rötter i glömskan

och dess avlägsna ljus

inspirerade frånvaros ram

längtan fortsatte

på varje vår försökte elden att tända

och trän ljöd

tills äntligen tystnad rann över

och enslighet fullbordades

med sitt oskuldsfulla yttre

kvarstannade nubbarna på vägen år efter år

den dag då kärleken( med sin nya hyresgäst)

ville hänga något på den

var väggen rak!

Flickan som gjorde i ordning sängen

bredvid bädden

gjorde flickan i ordning

allt som strödd

som hennes hårsvall

på nattliga händelser.

tingens plats byttes

lakan: gardin, kudde, möbelkudde

askfat: vas

kläder, som hemlighet, återvände till glömskans skåp

och mitthöstens morgon

delade hemligheten, i suddiga glas

för att låtsas:

utanför är det mulet

Du var som en morgon

silvergästen!

var alltid en morgon i mig

som vet väl

i vilket öga vakna

och i vilket sprida sömn

min frihets lilla gryning

min glädjes silverbok

den berättelse som i framtiden läses om dig.

dagen grydde och morgonens gäst mumlade:

vattnets avbild, silkes sång, den klara föreställningen

lakanens glittring, som skickar solen i väg

i närliggande husen

till detta rum

ni är mycket ung för att kunna skriva min historia

samma händelselösa fortsättning finns och samma dröm

samma glömska med sina otaliga avsnitt

var tillhör denna trp

att min gravsten skall klyvas av silkes lenhet

när många år senare

mjuka händer

lägger vita blommor på den